Bo Wikström, Bengt Wikström och Ander Ehrenstråle

Inte en ledig stol när Bengt Wikström med kompisar intog Hembygdshallen

Kvidinge 220331
– Under femtio- och sextiotalen hade vi de flottaste bilarna, snyggaste tjejerna och den bästa musiken, inledde sångaren och gitarristen Bengt Wikström torsdagskvällen på Kvidinge hembygdshall. Sedan brakade Bengt loss med det övriga sällskapet i kvällens eminenta trio – Anders Ehrenstråle på gitarr och brodern/basisten Bo  Wikström, i en fartfylld musikalisk resa i rockens och countrymusikens tecken.

För första gången sedan pandemins start var salongen mer än packad. Dock inte publiken… Det behövdes inte. När musiken lever sitt bästa liv är det en essens av befriande livselixir.  Den professionella trion med personliga musikaliska spetskompetenser fick den förväntansfulla publiken med på både noter och rytmer redan under soundcheck.

Efter att ha följt detta bands medlemmar under många år i olika konstellationer och genrer ser jag denna vältrimmade, lyhörda trio som det allra bästa teamet. Hittills. Alla tre är allrounds och gillar utmaningar.  

Bengt Wikström som bl.a. hörts i Cadillac Band och Qvidinge Country Rockers och på skivor med klassisk gitarr, har aldrig varit bättre. Likaså har Ehrenstråles l briljanta soloinsatser sällan kommit så till sin rätt. Har man dessutom trygga basen Bo att luta sig emot desto bättre. Lyftet och flowet sitter som en smäck.

Det var många ikoner och rolig musikhistoria som hanns med under den närmare två timmar långa konserten inkl paus.

Kända låtar av bl.a. Elvis Presley, Tommy Steele, Bill Hailey, Emile Ford, Paul Anka fick nytt liv denna vårvinterkväll 2022 i mjuka, raka rena tolkningar utan rockens signum med höft- och spagatvickningar.

När man hör dessa låtar är det svårt att förstå hur föräldrarna förfasade sig över denna s.k. svarta musik som kunde förföra och förleda ungdomen.

Mellansnacket tog också upp detta musikhistoriska fenomen mellan gemytliga, humoristiska stories och allsång. Det sistnämnda inte att förglömma…

Den generation som var unga på sextiotalet, då tonåringar tog plats och gjorde sina stämmor hörda, tige inte still i församling, salong eller äldreboende. Det var en begeistrad publik som glatt klappade och sjöng. Den osynliga tråden mellan scen och salong var borta och blev ett. Som det skall vara när skickliga musiker är i farten…. See you later alligators!