Barns utsatthet i fokus på Världsbokdagen

Åstorp 150423
Barnets röst fick göra sig hörd, barnet synliggöras och få upprättelse på Världsboksdagens firande på Åstorps bibliotek. Det var ett känsloladdat och intimt möte när författarna Mian Lodalen och Felicia Feldt öppnade dörrarna på vid gavel till sina resp. barnkammare. Med humor, värme och varsamhet balanserades och modererades tunga, känslomässiga erfarenheter.

Det lilla barnets utsatthet, vanmakt och otrygghet, helt i händerna och beroende av de vuxna, fick klara konturer under deras över timslånga samtal om skilda känslomässiga upplevelser och trauman. Tunga ryggsäckar av ilska och frustration, men även glädje och ett visst hopp har tömts och fått utlopp i deras uppmärksammade, kontroversiella litterära verk.

Mian Lodalen med sin roman ”Dårens dotter”, där hennes oansvarige, tanklöse och helgalna men älskade pappa presenteras ur Mianbarnets perspektiv, där längtan efter en frånvarande pappa upptar stor plats…

Felicia Feldt med självbiografin ”Felicia försvann”, där ikonglorian på mamman, landets stora barnspecialist Anna Wahlgren, faller pladask…

Hämnd eller försoning? Likheter och olikheter? De två frågorna dyker upp med jämna mellanrum i debatten.

– Efter fyrtio år i det offentliga rummet ville jag att barnet skulle få återfå sin rättmätiga plats. Ställa mig bredvid det barn jag var då i en syskonskara på åtta, berättade Felicia. Alkoholen var den största boven i min barndom. Mamma drack sig ofta medvetslös, nya män och pappor, flytt varje år, aldrig något nätverk, ständig rädsla, regler, rutiner…
Människan är ett flockdjur enligt mamma som drev ett matriarkat. Det var svårt att göra sig hörd.  Gjorde vi något fel, gällde uteslutning ur flocken och isolering på ett rum. Jag som mellankullsbarn, blev tyst och blid, försökte vara till lags. Så småningom vägrade jag att prata. Jag var stum i tre månader, samma år som mamma skrev ”Barnaboken”.
Till slut fick hon nog, tog upp kniven som skalade med och deklarerade att hon skulle sätta kniven i mig och sedan sig själv om jag inte började prata!

Felicia understryker, att det är hennes känslomässiga subjektiva upplevelser som tar form i boken, ingen annans. Det tog fem år av moraliskt ifrågasättande innan hon tog beslutet att utge ”Felicia försvann”, ett verk som Expressen kallade offentlig avrättning.
Felicia upptäckte som vuxen att hon själv ibland applicerade samma barnuppfostringstaktik eller meningar som mamman på sina två första barn, något som hon senare skräckslaget inte använde sig  av, när hon väl insett sitt invanda beteende.

– Vad gäller försoning har jag försökt!  Jag berättade för mamma att min dotter saknade en mormor. Svaret blev: Jag vet inte om jag vill känna DET!
Sedan dess har vi inte haft någon kontakt.
Jag känner mig lättad att ha skrivit boken men inte fri. Däremot har den hjälpt mig att ta mig framåt.

Mian Lodalens verk ”Dårens dotter” är en roman, något som innebär större frihet vad gäller trovärdighet – även om båda ärligt jobbat hårt med den saken och dubbelkollat fakta.

Mian har en pappa som hon älskar, men det är svårt att ha en pappa som är ansvarslös som ett barn. Tryggheten brukar lysa med sin frånvaro.

– Jag valde inte mina föräldrar, bar på en ryggsäck av pappailska. Han var rikskänd i hela Jönköping för sina bravader, men glömde bort att jag fanns. Hela barndomen var en längtan efter en frånvarande pappa. Han var en svikare. Det fanns ingen struktur i mitt liv. Pappa satt bl.a. inne en period för skattefusk. Jag skickade godis, men ansåg att en pappa borde hålla sig till lagen.  Varför var han så galen? Hur kunde han köpa korv till sig och inte till barnen? Hur fick han för sig att leka den farliga svimningsleken med ett barn?
Och vem mer än pappa skulle få för sig att dela ut kondomer tillsammans med en behålös assistent på ett Maranatamöte? Eller ha en mördare som jultomte?
Men jag har försonats med min pappa. Han är rolig, generös med sig själv och har aldrig varit nedsättande mot andra människor och kulturer.
Dessutom har han lärt mig att berätta.

Även Felicia Feldt är inte heller hon blind för mammans positiva sidor, även om de inte har försonats.

– Mammas öppenhet för alla som hon tog hem, bjöd på sängplatser och käk!

Ämnet föräldrar/barn var brännbart för de flesta i publiken. Debatten om att det inte finns en absolut sanning tog automatisk fart bland åhörarna. Finns det några syskon som upplevt samma barndom under samma tidsperiod likadant? Knappast.
Men även om det inte finns en absolut sanning, har vi det fria ordet.
Det känns bra.