Stidsvig/Hillesgården 140219
När det var dans bort i vägen på lördagsnatten, var Ingmar Nordströms orkester där. Tryggt förankrad i de gamla folkhemstraditionerna, musikaliskt välutbildad som såväl militärmusiker som elev på akademin ledde han med sin saxofon och klarinett det legendariska, framgångsrika bandet från 1955 – 1991.

Det var inte enbart dansbandsmusikens tongångar som gällde, även om de hann med att fånga en grammis som Årets danslåt 1987, sälja en guldskiva och flera med guldhäng därtill.

Orkestern jobbade och kompade även de flesta av den tidens stora stjärnor som Zarah Leander, Östen Warnerbring och Cornelis Wreesvijk samt inte minst med Hasse&Tage.

Sedan 1992 är denne pigge åttiotreårige gentleman med musiken i blodet och flåset och blåset i bästa trim, ute på nygamla vägar. 

En trevlig reskamrat och musikalisk följeslagare är dragspelaren Ingemar Hedberg som jobbar i nära symbiotiskt samspel med Ingemar Nordström.

Den rutinerade veteranen Hedberg har bl.a. jobbat med en annan kultbehängd man med handklaver – Andrew Walter samt med ”Gamle Nordsjöns” Harry Brandelius.

Sedan 23 år tillbaka reser de runt på konserter runtom i vårt avlånga land, främst kyrkor. I onsdags besökte Ingmar och Ingemar Hillesgården i Östra Ljungby.

Mer än tvåhundra personer hade trotsat dimman och de kringelkrångliga vägarna innan man når Hillesgården som låg som en lockande hägring i dimman.

De gemytliga herrarna slog rätt anslag i dubbel bemärkelse och körde igång med hjälp av Griegs ”Våren”.
Verk bl.a. av våra stora svenska kompositörer som
Wilhelm Peterson-Berger, Evert Taube och Benny Andersson flödade elegant fram i denna udda helt instrumentala sättning.

Däremellan bjöds det på massor av roliga incidenter ur deras långa musikliv. Ingmar Nordström berättade bl.a. att han inte han inte enbart kompade Die Zarah. Han klädde på henne och klädde av henne på order av primadonnan när hon inte hade Arne Hülphers till hands!

I andra set fick storheter som Schostakovic och Cohen komma till tons i skön blandning med evergreens och psalmen ”Nu är det skönt att leva”.

Den sistnämnda titeln sitter som skräddarsydda kostymer på dessa spelmäns livsbejakande framtoning och deras outsinliga, smittande kärlek till musiken.
De lyckades över hövan att med denna sättning av dragspel, sax alternativt klarinett låta som en väloljad symfoniorkester.

Det var kärlek från två håll – från publik till scen och vice versa.

Flera extranummer och stående ovationer avslutade ett lyckat gästspel av två legendariska musikveteraner.