Håkan Hultberg –
Musiken gör mig levande

Åstorp 140707
Han har fått asfalten att blomma i sin uppmärksammade låt ”Maskrosbarn” och gett hopp till många utsatta, hjälplösa och ensamma människobarn.
En asfaltsblomma reser sig tuff, hoppfull och stridbar ur betongen trots sämsta tänkbara förutsättningar. En hoppfull bild av en blommande betong, full av framtidstro där det omöjliga blir möjligt.

”Betongen” i musikern, låtskrivaren och producenten Håkan Hultbergs eget liv idag är smärta. En av läkare okänd och mycket svår, icke operabel missbildning/skada i ryggraden har förändrat hans liv.
Ingen läkare har sett något dylikt och står handfallna.
Den hjälp han får idag är för att lindra de fysiska smärtorna är morfin, en dagsdos motsvarande 46 tabletter.

Själen får sitt genom musiken, särskilt i den elektroniska hittar Håkan sin största kreativitet och starkaste inspirationskälla. Hoppet står också till ett nytt spännande producentanbud.

Sextiofem kilo lättare...
Vi träffar Håkan på nya Continental i Åstorp. Det är ett stenkast från hans nya bostad, sedan hans tjugofemåriga äktenskap upplöstes för något år sedan.
Hade det inte varit för den trogne följeslagaren gitarren, hade vi inte känt igenom honom.
Det var en positiv upplevelse, att se denne tidigare tunge man i sina bästa
47 år, förvandlad till en välbyggd, lång man med perfekt matchvikt på nittiofem kilo.
Sextiofem kilo har Håkan gått ned sedan gastric bypassoperationen förra våren. Men livet vände redan 2011.
Elva läkare, sjukhus i Helsingborg, Lund, Trelleborg, Simrishamn, Ryggklinik i Malmö passerade sedan revy. Hans fall var och är unikt.

Läkarna står handfallna...
– Jag hade bestämt mig för att gå ned i vikt, sprang bl.a. 1,2 mil om dagen.
Plötsligt forsade det blod från mig. Jag höll på att dö i blödande magsår. Det var då det upptäcktes på en magnetröntgen att min ryggrad var helt förstörd.
Även om läkarna konstaterade att jag inte mådde bra och jag måste gå ned i vikt fortsatte jag som förut. Bl.a. jobbade jag på ett tillfälligt jobb som plåtslagare. Men efter magsåret och upptäckten av ryggskadan, fick jag jätteont i sidan, gallskrek av smärta. Ingen kunde hitta sambandet. Njursten, gallsten? Efter ytterligare en magnetröntgen ramlade jag, kunde inte hålla balansen. Det flimrade och snurrade. Ingen förstod vad som hände.

– Efter en andra MA- röntgen small det till i revbenen. 162,5 kilo i ett rör, en man med breda axlar. Jag fastnade. Paniken var i toppform. Då upptäcktes en cysta framtill mellan revbenen som tryckte på ryggmärgen. Vätskan därifrån gick upp i mitt huvud. Neurologer och kirurger var konfunderade.
Ingen i hela världen har detta i sin kropp! Men cystan måste bort.
Förlamad eller operation och det är bråttom!

Enorm smärta...
Håkan som är en mycket god berättartalang, något han visat i sina låttexter, som alla bär på en berättariver, reser sig då och då under vår långa intervju. Han reser sig på ben han inte känner eller förnimmer men lärt sig hitta balansen på.

– De gick in bakifrån genom ryggen, punkterade och drog ut cystan. Allt gick över förväntan. Egentligen skulle jag vara fastbunden i tre dygn, men jag slapp detta gudskelov. Mot alla odds gick jag två kilometer utan gåstol redan efter två dygn.
Efter ytterligare ett par dygn, krävde jag att få komma hem. Dag 21 slutade jag på eget bevåg med all medicinering, då jag visste att efter trettio dygn kunde jag bli helt beroende av preparaten.
Värken var enorm men jag fortsatte mina förstudier för att så småningom ha meriter för att studera till musiklärare. Ibland kändes det som jag stod utanför min egen kropp.

Håkan berättar att värken var obeskrivlig, även då han senare jobbade på kommunhuset med IT – ett jobb han gillar, även om han är ännu mer entusiastisk för det yrke han förutom musiker är utbildad till, nämligen grafiker.

– Jag har ingen känsel i benen. Det går inte att träna bort. Cystan bidrog till att jag tidigare inte kände smärtan som bara blev värre och värre. Naturligtvis provade jag allt men läkarna hittade inga lösningar. Ryggkliniken i Malmö rådde mig att göra en gastric by pass och lovade då att försöka operera ryggen, där bl.a. två kotor var komprimerade och fyra diskar trasiga.
Ju smalare jag blev, desto värre blev smärtorna. Jag bönade och bad om steloperation men riskerna ansågs för stora.

Saknar sin studio...
Håkan har tre barn, den yngsta nio och den äldsta sjutton som tagit både hans sjukdom och föräldrarnas skilsmässa på bästa tänkbara sätt, vilket är en stor tröst. Barnen är välkomna när och hur som helst hem till hans lya i city. Men det saknas något därhemma – en studio.
Håkan har musicerat i hela sitt liv. Först klinkade han vid det gamla pianot därhemma, sedan blev det blockflöjt, althorn, trummor och trumpet. Redan som nioåring blev han medlem i Musikkåren.

– Det var och är magiskt med musik. Jag skapade tidigt med tonsättning men att jag också kunde skriva, visste jag inte förrän mycket sent i livet. Men jag känner att jag har det i mig.

Under de senaste tre dramatiska, smärtsamma åren har Håkan lyckats slå sig fram som producent för bl.a. Linus Borg samt med Pages ”Hemma” med Marina Schiptjenko och Eddie Bengtsson.
Den sistnämnda har blivit omskriven både i England och USA.
Musiken och framförallt producerandet blommar bättre och lyckosammare än tidigare mitt i den tunga betongen.

– Att få uppdraget att jobba med Page gav mig en gnista, något att se fram emot och utveckla.

Närmast väntar en ny jobbsejour med Håkans musikpartner Camilla Rosenquist som han gjorde skivan Maskrosbarn tillsammans med.
Håkan ger inte bara kraft till andra genom sin musik – han hämtar själv sin styrka och livsglädje därifrån.