Möte med Gunhild Carling –
multiartist som nyligen fått dem kräsna New Yorkpubliken på fall

Ingelsträde 140726
– Jag älskar den ädla vilden och naturbarnet Josephine Baker!
Hon har allt!
Det säger Gunhild Carling om sin första och enda förebild och idol som hon har mycket gemensamt med som artist även om hon föredrar att klä sig i klänning i stället för bananer.
Gunhild är sedan ett par månader tillbaka efter sin senaste dundersuccé på Swingfestivalen i Central Park i New York – en klassisk konsertplats där många stora stjärnor fötts!
– Det var magiskt. Lilla jag bland de stora i Central Park med hela världens ögon på mig! Det var så fantastiskt att jag fick andnöd efteråt.

Framgångarna har varit lika många de senare åren som antalet gigs i Gunhild Carlings späckade agenda.
Det internationella jazzgardet har insett hennes unika musikaliska kvaliteter för länge sedan medan svensken i gemen fick upp ögonen för henne  i TV- program som Allsång på Skansen, Diggilo och som jurymedlem i Dansbandskampen samt inte minst i Let´s dance.

Jazzmusikern och multiinstrumentialisten Gunhild Carling är multitaskingen personifierad. Vem mer än hon kan spela på tre trumpeter samtidigt? Eller växla mellan bl.a. trombon, trumpet eller säckpipa och sjunga, dansa däremellan? Det skulle i så fall vara någon annan i familjen Carling, där hela tre generationer multitaskar, lika självklart som andra knappar på mobilen.
Men det  humoristiska, explosiva och intensiva i hennes framträdanden ligger inbakat i hennes egen personlighet.

Ett av de allra yngsta fansen, Leah från Varberg passade på att
få en kram sin stora idol

Många likheter med Josephine Baker
Det finns många likheter med hennes förebild, inte bara i dans och plastik utan i det utlämnande, nakna uttrycket Gunhild är sig själv så långt det bara går – som artist och privatperson.

– Jag försöker alltid hålla mig till den enkla livsfilosofin ”Bara Vara”, säger Gunhild som var och varann minut ger prov på sin naturliga simultankapacitet, där vi sitter i gröngräset framför Jazztältet i Ingelsträde.

Kända och okända, kompisar eller fans flockas kring henne, vill ha autografer, prata, berätta. Som den naturligaste sak i världen för en kollektiv, social person som Gunhild, snackar hon gärna, tar sig tid till kreti och pleti.
Simultankapaciteten tycks sitta lika bra privat. Äkta människointresse, humor och blixtrande snabb uppfattningsförmåga ger öppningar till rappa, roliga dialoger.

– Varför har du damglasögon idag, frågar hon en man som hejar förbi.
– Jag trampade på mina egna med mina 106 kilo, svarade han med ett flin.
– Men du… Det hade inte hjälpt om du bara vägt sextio kilo, svarar Gunhild tröstande.

Det är så hon funkar, letar hellre guldkorn än rotar i skit.

Vill ge något tillbaka till sin publik
– Självklart bjuder jag på mig själv, när folk kommer till mig. Jag förstår inte vissa kolleger som drar sig undan. Vad är syftet då, när man nått dit man vill? Jag snackar mer än gärna med bönder på böndernas språk.
Det är ju en stimulerande del av mitt jobb. Ibland kan det förstås var kämpigt, när  det  tar en evighet att köpa en liter mjölk.

Gunhild berättar att hon gör allt för att nå sin publik från scenen. Minsta lilla motstånd känner hon intuitivt, tar gärna till det till synes omöjliga för att krossa fiktiva fienden och få hela publiken med sig. Som alltid spontant, fött i ögonblicket…

Alla medel tillåtna – om de är äkta
– En gång tryckte jag ned mig i spagat – utan att veta om jag kunde det. Hade aldrig provat. Jag lyckades men hade ont i låret en vecka!
Det är motivationen som styr mig. Många undrar hur jag får kraft, energi och vilken andningsteknik jag använder. Inte vet jag… Jag fläskar på.
Men det är vi musiker som tillsammans skapar helheten och lyfter varandra.
Ordet tillsammans är viktigt för mig i alla sammanhang.

Medan vi småpratar, dimper sexåriga sonen Viggo ned i knät på Gunhild och vill ha en glass. Åttaåriga Idun håller sig troligen i regionerna. Även pappa Johan, ingenjör till vardags, tekniker här denna dag, rumsterar i närheten. Det är annars han som oftast får hålla ställningarna hemma i villan i Stockamöllan. Fjorton år har de hängt ihop vid det här laget.

– Vi träffades i Lund. Han var dörrvakt på en krog medan jag läste ryska, grekiska och latin. Språkkunskaper har jag ju nytta av när jag flänger runt jorden.

Att Gunhild sugit åt sig språkkunskaper och drar nytta av dem, märks när vi kommer in på det typiskt svenska ordet lagom.

– Det betyder ju lagenligt, enligt lag egentligen. Det är inget negativt. Det är en konst att kunna smälta in. Men visst är det konstigt att…

Det är inte fint att vara originell. Men man kan inte bli något utan att vara originell, ler Gunhild innan hon snabbt rättar till sin rutiga, eleganta klänning i vintagestuk för att inta scenen i Ingelsträde.