Multikonstnären Stina Wollter berättade öppenhjärtigt om sitt
brokiga liv

Stidsvig/Hillesgården 171206
En mer lämplig gäst än Stina Wollter på Hillesgårdens scen lär vara svårt att hitta. Medmänsklighet och öppenhet står högst upp i både Hillesgårdens och Stina Wollters agendor.
Onsdagen den 6 december gästade hon Hillesgården med f.d. TV-producenten Bertil Svensson som moderator.

– Bara att existera är ett mirakel!

Stina Wollter svor att leva för sin syster som gick bort i aneroxia 1982, göra allt dubbelt. Mer än dubbeljobbat har multikonstnären Wollter visserligen alltid gjort. Medmänsklighet, viljan att berätta, förändra den rådande samhällssynen och spränga gränser, har präglat allt hon företagit sig.
Stina öppnar dörren för allmänmänsklig kommunikation i bild, ord, musik och dans. Bildkonstnär är och förblir huvudprofessionen. Men för den breda allmänheten är hon lika känd som programledare, instagrammare och Let´s dancedeltagare. I år har hennes rika CV kompletterats med en platta “Leave my shame”, där hon är textförfattare och sångerska medan sambon Micke Olsson står för musiken.
Först nu känner Stina att hon börjat nå delar av sitt livsmål med människan i centrum och konsten som verktyg.

–  Jag vill vara missionär för den kännande människan, lyssna och bekräfta. Människan är skapad för att vara empatisk. Men vi har skapat ett samhälle där det är kapplöpning mellan vår hjärna och marknadskrafterna. Vi krigar mot oss själva och varandra.

Stina Wollters uppväxt var brokig och stökig. Det var svårt att bli synlig och sedd med Sven Wollter som pappa och den anorektiska skådespelerskan Annie Jenhoff som mamma. Styvmödrar och nya syskon breddade familjebilden. Det gällde att överleva för ett barn som var vittne till en märklig vuxenvärld “med ett enormt kulturellt kapital”.

– Jag var en busig, snorig och skitig pojkflicka medan min syster Ylva hade allt som stämde med den traditionella skönhetsbilden. Hon var mitt ideal. Själv var jag för stor, skrattade och lät för mycket. Min älskade syster led dessutom av aneroxia tidigt, vilket bidrog till att jag ständigt bevakade henne. En gång återupplivade jag henne t.o.m.
Min position var med andra ord utsatt. I skolan var jag ständig skolkare, provade droger. En teckningslärare upptäckte min konstnärliga begåvning, såg och förstod mig och rådde mig att söka till en krokikurs. Det förändrade och avgjorde mitt liv.
Konsten är ett icke dömande äventyr, styrt av Gud, där vi formaterar ett stycke verklighet, berättade Stina, vars verbala målande formuleringsförmåga i kombination med känslomässig intensitet och humor, höll salongen spänt lyssnande och fängslad.

Stina kom sedan redan som sjuttonåring in på Valands konsthögskola vidare till Gerleborgsskolan och konsthögskola i Finland, medan storasyster Ylva kom in på Statens scenskola.
När Ylva gick bort vid trettio års ålder målade Stina hennes kista i den färg- och motivval som var Ylvas.