Den dolda kvinnomakten under 500 år

Kvidinge 180201
Det patriarkaliska samhällets trygga borgar eller slottsmurar har fått sig en välbehövlig törn med knakande, skakande fogar med hjälp av Metoo-rörelsen. De sexuella förtrycken och övergreppen är en följd av ett samhälle som nerifrån och upp skapats av män, som bestämt tingens ordning, i sekel efter sekel.
– Far ror, mor är rar, lärde sig förra seklets lågstadiebarn.
Och vem minns inte alla maktens gubbar i historieböckerna, vars porträtt gärna förärades med mustascher i blyerts?
Forskare har i årtionden haft klara sakliga belägg för kvinnornas makt och driftighet på slott och herresäten men det har varit dolt för allmänheten. Informationen ansågs inte som lönande att utge.
Frågan kvarstår. Männen krigade ju för det mesta, vem skötte då ruljangsen? Igår, idag, i morgon?

Journalisten, fil.kanden, svt-reportern, företagaren, feministen och tillika slottsfrun på Skarhults slott – Alexandra von Schwerin, har engagerat sig djupt i ämnet.
Hennes journalistsjäl provocerades i dess fulla prakt, när hon kollade i slottets arkiv och luntor och nästan enbart hittade fakta om männen.
En liten rad förärades nådigt resp. hustru. Som gjort för en story med förtecken för historia. Landets bästa forskare ställde sedan upp i researcharbetet av Skarhults kvinnors gärningar.
Dokumentation söktes bl.a. på Riksarkivet, i brev och dagboksanteckningar.
Arbetet resulterade i en bok om Skarhults slotts kvinnor med Alexandra som redaktör.
Boken med titeln “Den dolda kvinnomakten under femhundra år” som utkom 2014, följdes av en uppskattad utställning på samma tema som fortsätter även idag i slottet. 100 000 besökare har hittills lockats hit.
Skarhults slott med dess 67 rum är ett av landets bäst bevarade renässansslott, beläget mellan Eslöv och Lund.

Alexandra von Schwerin gästade Kvidinge Hembygdshall inför ett fullsatt auditorium torsdagen 1 februari, där hon med fokus på sin bok, berättade om slottets historia, sina föregångares och sitt eget liv som slottsfru.
– Det liknar knappast Downtown Abbeys, snarare ett stort lantbruk.
Vi har fyrtio anställda, 1000 ha mark, där vi odlar ekologiska sädeslag, har frigående höns, ett framgågpångsrikt vindkraftsföretag, utställningsverksamhet, guidningar, hyresbostäder, där bl.a. prins Carl Philip bodde när han studerade på Alnarp, säger Alexandra som själv tagit initiativet till att öppna upp slottet för allmänheten, något som slagit mycket väl ut och efter fem år har blivit en publikmagnet.
Även skolklasser bjuds in och får sig spännande kulturhistoria till livs. Alexandra har tillfört mycket nytt till slottet, förutom kvinnohistoria, och utvecklat näringarna tillsammans med sin man.

Beata von Köningsmark

I torsdagens föreläsning porträtterades fem slottsfruar – en kvinna per århundrande från femtonhundratalet och framåt. Det har funnits allt från journalister, konstnärer och författare till hovdamer och uppassare bland slottsfruarna. Mette Rosenkrantz var pionjären som utvecklades til Danmarks rikaste kvinna som under seklerna följdes av bl.a. Christina Piper och Beata von Köningsmark.
De var alla drivna aktiva, handlingskrafiga kvinnor som direkt eller indirekt påverkat landets framtida utveckling inom ekonomi, ekonomi och sociala förhållanden. Deras verk har bara varit lika osynliga som torpare fruarnas slit och släp.
– De tjugo kvinnor som blickar ned från sina guldramar på slottet har blivit som kompisar. Kvinnor var ju inte myndiga, fick inte skriva på avtal i eget namn utan signerade papper med mannens namn även om det var hennes initiativ eller order. Först som änkor, blev de myndiga.
Historien visar att slottfruarna var skickligare förvaltare av egendomen än männen som ju för det mesta var ute och krigade. Det fanns faktiskt fler kvinnliga chefer på slotten på femtonhundratalet än idag på slotten, berättade Alexandra som själv är ett ypperligt, levande och välutbildat exemplar av de bästa bland fruar, bland slottsentreprenörer.
Ett modernt, kvinnligt föredöme som i mångt och mycket går att applicera även i modesta stugor.
Historiens vita kvinnofläckar behöver färg medan männens behöver rengöras.
Närmast hägrar en utställning om mäns villkor i framtid den 19 maj på Skarhults slott. Männen skal naturligtvisl också kunna höja sina röster för att höras, denna gång under rubriken “GO BOY GO”.

Text och foto: Tomas Montelius

Många frågor fick sina svar...

Barnen klädde det avlövade, tecknade trädet med nya gröna blad

Lena Mårtensson Stenudd, kommundirektör i Åstorp var också med och invigde Prästamarkens naturreservat

De yngsta roade sig med att håva upp salamandrar, grodyngel och trollsländelarver ur den lilla dammen

Folkvandring till Valborgsfirande på
Tomarps kungsgård

Kvidinge 170409
På Valborgsmässoafton bjöds det på en folkfest utöver det vanliga på Tomarps kungsgård. Publiktillströmningen bör vara en av de största i modern tid och slog utan överdrift Hovturnéns med med flera hästlängder.

Folk hittade hit från när och fjärran, främst från Helsingborg, när Tomarp slog upp sina dörrar på vid gavel till allmän beskådan. Alla kungsgårdens vinklar och vrår med flera utställningar och öppet café kunde gratis inspekteras och beundras av barn och vuxna som samtidigt kunde få sig lite historia till livs. Emil Z Ekbergs konstutställning på övre planet var kompletterad med en utställning och historik om romerna. Det nya keramikmuséet hade fått ett tillskott av keramikern Agneta Jörlanders eleganta verk.  
Trädgården kryllade av medeltida riddare, långbågsskyttar i tidsenliga kläder, ponnyridning och kuriosa.
Publiken blev en naturlig del av kungsgårdens anrika historia. Liv, lust, lek och spänning…
För barn i alla åldrar som klättrade i träd, red eller kollade på storken, jagade påfåglar och gäss bör det vara som att hamna i en levande serieteckning. Största upplevelsen var när Helsingauburg Långbågegille som sköt brinnande pilar och tände eld på högen med kvistar och grenar, placerad i vallgraven.
En magnifik avslutning på en minnesrik Valborg och all heder till det generösa värdparet Tomarp Kungsgårds Margareth Anderberg och Bertil Thuné!

Keramikfat av Agneta Jörlander

En liten, men dock Valborgseld

Kanske var det publikrekord på Tomarp vid Valborgsfirandet?

Det var många som ville prova att skjuta långbåge

Inte kaos men väldigt trångt när alla skulle hem från Tomarp

Uppskattad föreläsning om Italien, Solens mat, Solens vin och annat matnyttigt

Kvidinge 170409
Det räckte med den njutningsfulla, poetiska titeln “Solens mat” för att få igång smaklökar och inre bilder hos publiken som bänkade sig i Kvidinge Hembygdshall i söndags för att lyssna på eminente Bo Hagström.
De flesta var väl förtrogna med författaren, journalisten och TV-producenten Bo Hagström kulinariska upplevelser i TV-serien Solens mat.

Om inte, kan de ha slukat några av hans prisbelönta kokböcker med öga och gom eller njutit av hans egenproducerade TV-program Sköna söndag och Mitt i maten som även de skördade priser. Framför allt vann han folkets hjärta och skapade ett nyvaknat intresse för mat och dryck.

– Varför kan folk köpa Armaniunderkläder till svindlande belopp medan de gnäller på matpriserna? Varför fattar vi inte? Maten blir ju en del av mig och mitt välbefinnande. Kalsingarna tar jag av mig, konstaterade Bo Hagström passionerat och indignerat i sin introduktion.

Ingen har sedan Ria Wägners tid på femtiotalet rört om i grytorna på det sättet som i Solens mat, där vikten av att slå vakt om hantverket och hembygdens matkultur alltid bereds plats.
 Att matkultur är lika viktig som andra kulturyttringar blev många varse denna kväll. Mormors köttbullar, kultur? Jovisst, gå in på en liten lokal, genuin bykrog i Italien i Bo Hagströms fotspår och se med hans ögon… Då kan vi alla, om vi har tur, upptäcka både traktens identifikation, historia, klimat och traditioner genom det som serveras på tallriken. Ett speciellt lamm, en grönsak, ost eller vin… Mat och dryck kan vara både goda berättare och kulturbärare för kommande generationer.

– Jag besökte aldrig några storstäder utan var ute i byarna bland äkta bybor. Enda guiden förutom ett välutvecklat kontaktnät var maten! Det var ett mycket billigt TV-program som spelades in snabbt med bara en fotograf och jag själv. Researcharbetet tog mesta tiden även om det var väl förberett. Respekt för kockar och kockor gav respekt tillbaka. Här frågade inte folk vad de skulle få betalt utan om vi var nöjda med maten!

Bo berättade en mängd lättsamma anekdoter bl.a. om en 90-årig yrkestolt kocka och en man som bjöd på torrskaffning från andra världskriget. Framför beskrev han målande upplevelsen när mat, dryck och  underskön natur blir ett – en nästan överjordisk enhet

– Mat och dryck skall tala samma dialekt, konstaterade Bo.
Vi känner alla igen att vinet som smakade så ljuvligt i Italiens sol, tappade sin attraktion hemma i kalla Sverige.

Bo Hagström tog också fram entreprenörsandan eller födgeniet i landet. Bl.a. träffade han en ensam kvinna med en enda ko, vars mjölk som hon hantverksmässigt tillverkade fantastiskt goda ostar av! Så till de viktiga ingredienserna som man inte kan vara utan i italiensk matkultur - olivoljan, vinet och pastan.

– Det är skillnad på pasta och pasta. De flesta köper utan att veta det genmanipulerad pasta av durumvete.
Den hantverksmässiga är blekare, ruggad och porös och har en helt annan proteinhalt. Pastan finns nästan alltid i vanliga storköpsbutiker.
Vad gäller olivoljan, solens mats främsta krydda skall den fina extra olivoljan vara hantverksmässigt producerad, ha en doft av nyslaget gräs, vara pepprig… Då är den fullpackad med antioxidanter, berättade Bo innan han kom in på produktionen av vin och den stora skillnaden på smak och arom på den hantverksmässiga kontra den industriella.

Vem kunde ana att det ekologiska vinet på Systembolaget innehåller trettiosju olika tillsatser…
Bo själv gör sitt eget hantverksmässiga “Solens vin” gjort på handplockade druvor och lägre temperatur för bästa arom.  De produceras i tre liters bag-in-box finns tillgängligt eller kan beställas på Systemet.
En synnerligen matnyttig kväll i dubbel bemärkelse av en framgångsrik man som började sin karriär som journalist på NST!

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Kvidinge 170210
Hasse Kvinnaböske Andersson och antikexperten Joakim Bengtsson har en gemensam nämnare som publikdragare.
Båda fyller alltid lokalerna till brädden, inte bokstavligen p.g.a. deras lätta rondörer utan för deras stora, folkliga popularitet. Yrkeskunskap, humor, värme och engagemang flödar ut i salar eller salonger och hamnar  där de skall - mitt i hjärteroten.
 “Så är det” som Ranelid brukar säga...

Det var knökafullt med skånska mått mätt i torsdags när antikexperten Joakim Bengtsson intog Kvidinge Hembygdshall, ett ställe han är väl förtrogen sedan tidigare gästspel. Han är en van föreläsare och börjar så smått likna en folkbildare inom sitt gebit. Som vanligt kåserade han om Antikrundan, jämförde bl.a. med konkurrerande Bytt är Bytt.

– De jobbar efter manus, vilket inte vi gör.

Det gjorde inte Joakim här heller utan höll en öppen dialog.
– Det finns inte så många samlare längre, konstaerade han.
Det går mode även i vår bransch. Idag är det nutida konst och foto som är mest eftertraktansvärt. Äldre kvalitets armbandsur för herrar börjar också komma tillbaka.
Bengtsson betonade också att försäkringsvärdet alltid är högre än marknadsvärdet och gav många exempel på hur svår och komplicerad en värdering kan vara. Likaså tryckte han på att elfenbensprodukter efter 1947 var förbjudna att handla med.

– En antik madonna i elfenben som värderats av oss för 250 000 kronor gick för 860 000.

Publiken lämnade efter Joakims muntert kåserande förhoppningsfullt sina “dyrgripar” till beskådande och värdering. Silver, staffordshirehundar och fickur värderades mycket lågt medan dalahästar och en antik vacker gunghäst gick på några tusenlappar. Mockakoppar i bästa danska porslin som var mycket dyra på sin tid, är idag värda småpengar. Inte ens ett underbart damskrivbord från slutet av artonhundrasjuttiotalet berättigade några förväntade summor.
Men det var inspirerande, matnyttigt och gemytligt och lika spännande varje gång en pryl visades upp – allt från käppar, keramik och glas till banalt oljetryck i guldram.

Men – och det är det bästa med Joakim Bengtsson. God eller dålig smak, dyrt eller billigt, äkta eller oäkta… Inte ett uns fördömande eller nedlåtenhet, även när föremål som räknas som skräp hamnar i hans händer.

– Det spelar ingen roll. Det viktigaste är att ägaren gillar det.   

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Kvidinge 170202
Med lika stor “body som soul” och en röst som mår utmärkt
djupt ner i källarvalven i amerikanska södern, rockade Bobby Lee med band, loss i Kvidinge hembygdshall.

Nästan hela hallen var fylld med en publik som tillhörde den första rockgenerationen, de som var unga på sextiotalet. Det var en banbrytande tid då tonåringar blev ett begrepp med egen musik- och klädsmak, då Elvis Presley och Tommy Steele stod på scenbarrikaderna till föräldrarnas förskräckelse och då jeansen för första gången blev ett måste.

Skiv- och modeindustrin hängde på, låtarna lever än. Kvällen blev för många en minnenas kavalkad med låtar från det ljufva sextiotal som Britta Borg sjöng om. Bobby Lee Band började med att riva igång med välkända rocklåtar, taktfast kompanjerade av publikens spontana handklappar från en publik.

Avslappat, rutinerat och opretentiöst flöt sedan kända evergreens och standards inom rock-, soul, -country fram med äkta musikglädje som grädde på moset.

De gamla “godingarna” slukades och njöts med välbehag av en alert publik som hängde med i både noter och texter.

Torsdag 9 februari lär publiken hänga med. Då skall antikexperten Joakim Bengtsson kåsera och värdera publikens medhavda prylar.

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Kvidinge 161204
Kvidinge håller på sina stolta traditioner, glider troget in på efterkälken med sin julmarknad den andra advent.
Allt förflöt likt tidigare års firande på gården intill kyrkan, där Kvidinge IF:s Loppis har sin populära lada med Quidinge Lantbruksmuseum i ena längan.

Även den andra längan var denna dag till ära öppen med allsköns obligatoriska jultillbehör som tomtar, kaffe, våfflor och lotterier.
Håkan Hultberg stod även i år för julmusiken men hade nu en ny sångmoatjé vid sin sida – kvidingetösen Sara Ingelsson.

På gårdsplanen serverades korv, barn red på ponnies med renhorn på huvudet, en tomte drev majestätiskt runt på en gul traktor…
Det formligen vällde oavbrutet in folk till evenemanget som var så exakt likt tidigare års evenemang att BMZ mycket väl kunde lagt in gamla bilder och texter från tidigare års firande utan att någon läsare märkt någon skillnad.
Men det är som med barn som vill höra samma saga hundra gånger för att sedan somna tryggt med tummen i munnen.

Det ligger en nostalgisk trygghet, falsk eller inte, även hos vuxna i traditioner, där allt är som det brukar vara i en annars otrygg omvärld.  Gammaldags och mysigt i en gemenskap över åldersgränser…

Det mest spännande brukar vara att kika ned i barnvagnar eller kolla vad som hänger i kopplen.
Nya människo- eller djurbarn, tonåringar som vuxit över huvét visar med önskvärd tydlighet varje år att ännu ett år snart har gått.

Så även i år…

Hittade en kompis

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Kvidinge 161110
Nytt friskt blod med sjudande framtidstro in i våra lite lätt dammiga bygdeföreningar runtom i landsbygden är nödvändigt för byarnas överlevnad.
Överlag är medelåldern hög och trogen men är behov av nya, unga gärna djärva, nytänkande grepp.

Kvidinge Hembygdsförening har alltid försökt vara på alerten, sökt sig fram för att locka den nya generationen.

Filmvisningar för barn och aktuella filmer som ”The Danish Girl” har funnits på programmet i höst och förhoppningsvis har en ny publik hittat hit. Sextiofem biobesökare på filmen med Alicia Vikander visar att föreningen kan vara på rätt väg.

Torsdagen den 10 november var det barnen på Kvidinge fritidsgård som stod för underhållningen, kaffeserveringen och biljettförsäljningen.

Det var jubel i busken långt innan de små aktörerna intog scenen.
Stormande glädje, jubel, visslingar och applåder visade med all önskvärd tydlighet att hela gänget var spända inför uppvisningen.

Det var solidaritet på högsta nivå – från publik till scen och mellan aktörerna. Inget fjantigt vuxet konkurrenstänk, här inte… Det dansades, sjöngs och presterades en massa roliga moves med de nytvättade hårmanarna slängandes som idolernas. Gänget bör ha kämpat och repeterat bra, lärt sig samarbeta och insett att disciplin inte är så dumt ändå.
Det finns nog inga proffs som är så orädda som barn på scenen.
Här fanns bara scenglädje, så stor att vissa inte kunde motstå lusten att hjula därifrån.

De som blev bitna, längtade efter en scenkarriär, fick med säkerhet goda råd av den f.d. eleven på Kvidinge fritidsgård – Louise Andersson som nu är på väg in i showbiz och nyligen släppt en egen skiva.
Den sångbegåvade tjejen bjöd på ett par egna låtar denna kväll och beundrades av det unga auditoriet.

Det kändes så rätt att de yngre hade en mycket bra kvinnlig förebild – en vanlig kvidingetjej, en av dem. Sånt ger hopp – Kan hon, kanske jag...

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

André Prahs fantastiska installation ”Ishästarna i Ladoga” är ett slående exempel på detta fenomen.
Dessa hästars fasansfulla öde under andra världskriget är lika mycket enevig symbol för krigets vanvett som för faran med brunskjortors framväxt. Lika aktuell idag som under finska fortsättningskriget i Karelen, då finnarna satte eld på skogen för att hejda ryssarna och drev hästarna att i skräck slänga sig i Ladoga sjön. Med huvudena ovanför vattenytan frös de långsamt ihjäl medan istäcket stelnade runt deras halsar.

Krigets vanvett illustreras, visualiseras och blir fysiskt påtaglig i André Prahs installation av dessa hästars öde – hästar av drivved med personliga uttryck och positioner. Se gärna vidare på BMZ:s reportage från febr. (http://www.bmz.se/dokument/konstarkivet.html) i år då utställningen visades på Höganäs konsthall.

Torsdagen den 27 oktober gästade André Prah illustratören, teckningsläraren, konstnären och journalisten Kvidinge hembygdshall.  På bordet ställde han en liten hästskulptur, tillverkad av drivved som slipats av havet, saltet och solen, hämtat från Österlens stränder. Denne lille hjälte en av 450 i normal storlek blev mycket riktigt snabbt omklappad - i sin rustning av bonsaitråd, drivved och skruvar.  

André Prahs egna hjältar i människogestalt är författaren och barnpedagogen Janusz Korczak, krigskorrespondenten Malapartes som skrev ”Kaputt”, där ishästarnas historia berättades samt Raoul Wallenberg.

– Jag är själv ett krigsbarn med en pappa som var officer i slovenska armén.Tyskarna gav honom ultimatum – antingen står du på vår sida eller så…
Han hamnade sedan i Danmark, där han gav fransmännen viktig information, berättade André som fick många krigshistorier till livs under sin uppväxt.

–  Men det var min mamma som sedan uppmuntrade mig att uttrycka mig kreativt.

André Prah arbetade först som teckningslärare, sedan följde många framgångsrika år i tidningsbranschen bl.a. många decennier under Bo Strömstedt på Expressen. Han jobbade för alla de stora tidningarna både hemma och utomlands, främst som politisk- och ledarillustratör. Han skrev även krönikor och om mode, där han fick träffa de stora även inom den branschen bl.a. Armani.
Hans porträtt av Nobelpristagare kan beskådas på Nobelmuséet.
Med andra ord en lysande karriär…

– Men något saknades. Mina händer krävde volym också, inte bara tecknande utan också lära känna träets ådringar i handen.
75 års träning har lett till ett säkert sinne för proportioner som är viktigt i processen, när jag och min hustru Christina samlar ihop vedbitar på stranden. Ibland med risk för livet med alla dess klippor och stup…
Vissa av mina hästar har rest långt, en del forslades över både finska och ryska gränser, tills vi - den legendariska journalisten Staffan Heimersson och fotografen Joakim Lundgren hittade platsen för hästarnas öde – en resa som sedan publicerade i VI.
Jag har också varit på plats i både ghetton och förintelseläger men blev så starkt berörd av Auswitch att jag inte kunde gå in.
I samband med utställningen i Höganäs träffade jag ungdomar som med skolan rest till dessa platser.
Då kom läraren i mig fram och fick dem att göra en jämförelse, få dem att inse att det finns andra hjältar än i Zelmerlöva ”Heroes”, deklarerade André som är sin egen agent och har bråda tider just nu.

Utställningen ”Ishästarna i Ladoga” skall visas i tyska barockkyrkan i Salzwedel den 17 november.

Ett nytt storslaget projekt med krigstema, även det designat med samma material som Ladogahästarna, ligger också klart. Här har han fångat ögonblicket innan katastrofen, byggt på en sann historia om nyskapande författaren och barnpedagogen Janusz Korczak. Den polske juden Janusz visste vad som väntade när han beordrades att sätta sina 200 elever på tåget till Treblinka. Trots att han själv fick nåd, vägrade han att släppa barnen.

– Jag går, dit barnen går.

Andrés installation visar hur barnen hand i hand och med Janusz som ledare gör sin himlafärd.

– Efter alla år av sökande och allvarlig lek känner jag att jag har hittat mitt, avslutade André Prah.

Det tackar vi för. Hans konstverk behövs.

Arkivbild från utställningen i Höganäs

©BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Ingrid Bergman gästade Kvidinges nygamla biograf Biorama

Kvidinge 161020
Efter femtioåtta år återuppväcktes så den funktionella, trivsamma lokalen som biograf i torsdags.
– Det är ett experiment som vi hoppas håller i sig. Den fyller ett stort hål i regionen, konstaterade invigningstalaren Ulf- Melvin Fjellström.

Biokänslan satt i alla fall där den skulle redan vid entrén.
Upplysta skyltfönster med affischer på röd botten och en välkomnande lykta på trottoaren mötte publiken som mangrant ställde upp för visningen av Stig Björkmans dokumentär om Ingrid Bergman ”Jag är Ingrid”. 
Röda draperier vid ingången och välkänt biografljus bidrog väl inne till att ytterligare höja biotemperaturen någon grad.

För många som upplevt biosalongens glansdagar doftade det säkert också nostalgi både på filmduk och i lokaliteter. Det var med andra ord superenkla, smarta tricks som triggade folket som bänkade sig i salongen. Det var bara lite popcorn som saknades innan ljuset sakta sänktes och den två timmar långa dokumentärfilmen tog sin början.

Det är ett ambitiöst researcharbete som ligger bakom regissören Stig Björkmans porträtt av skådespelerskan Ingrid Bergman (1915 – 1982) 
Han har rotat bland, dagböcker, privata filmer, nosat i brev samt inte minst hämtat inblickar i intervjuer med den trefaldiga Oscarsvinnaren och filmikonens fyra barn.

– Allt i hopp om att söka kvinnan bakom masken…

Den kvinna som jobbade med de bästa skådespelarna som Bogart och Gary Grant och de främsta regissörerna som Ingmar Bergman och David Selzneck…
Som såg skådespelaryrke med större allvar än livet själv…
Som såg sig själv som den blygaste i världen men som i stället hittade tryggheten i filmens och teaterns värld…
Som inte begärde mycket men sade sig bara vilja ha allt i världen…
Som vägrade byta både namn och hår i glamourens Hollywood…
Som hade ett lejon inom sig som vägrade hålla tyst…
Som älskade rollen som Jeanne d´arc, den starka kvinnan som vågade följa sitt hjärta…

Den sistnämnda hade Ingrid Bergman själv många likheter med. Hon gick sin egen väg rakt fram – vad gäller kärlek, barn och karriär.
Ingrid Bergman var i den tidens folkmun en skandalernas kvinna.

Hon gifte sig 1937 med läkaren Aron Lindström som hon fick dottern Pia med. När kärleken sedan slog ned som en blixt hos den gifta katolske regissören Roberto Rossellini, struntade hon i samhällets normer, skilde sig flyttade ihop med honom, gifte sig 1950 och fick tre barn.
Amerikas och världens dubbelmoralister såg inte detta med blida ögon och hon förvandlades snabbt från helgon till hora.
Det tog tjugo år innan USA tog henne till nåder igen men hon hann fånga en Oscar till under den tiden för birollen i ”Mordet på Orientexpressen” 1974. Sina övriga Oscarsstayetter fick hon för huvudrollerna i Gasljus 1944 och Anastasia 1956.   
Naturlig nog lades stort fokus på Ingrids barns uppväxt – barn som alltför sällan såg sin mamma och till råga på eländet även hade en frånvarande pappa som Ingrid skildes från 1957 .
Men de intervjuade barnen Pia, Roberto, Ingrid och Isabella  var överens, även om längtan efter mamma var ett stadigt sällskap under barndomen:

– Bättre en frånvarande glad mamma än en sur närvarande. Vi visste alltid att vi var älskade.


En nästan fullsatt salong, dagen till ära klädd med röda draperier

Ingrids efterlämnade brev visar att detta stämde. Det mesta i breven handlade om barnen, hennes kärlek till dem.
Barnen fick sedan en bonuspappa i teaterproducenten Lars Schmidt som Ingrid var gift med mellan 1958 – 75.

Om Stig Björkman nått fram till det inträngande porträtt han eftersträvar med sin film låter jag vara osagt. Det är en ambitiös, sevärd och habil produktion men mycket hade vunnit på en annan berättarröst än Alicia Vikanders, ängsliga flickröst.

Bättre dokumentärer har jag sett, där de lyckats tränga djupare utan ett så fullvärdigt material som Björkman haft att arbeta med.
Men vad som tydligt framgick var att Ingrid Bergman var en modig kvinna som alltid rakryggad och oförskräckt valde sin egen väg. Hon höll masken in det sista, ville inte tala om den cancersjukdom som till slut dödade henne 1982.

En stark kvinna och en lysande skådespelerska.

När ljuset tändes i salongen var det en minnesvärd kväll vi lade bakom oss med premiär på ett nygammalt grepp och ett hopp om fler biokvällar i lilla Kvidingehålans höstmörker..

Bertil och Annika Hagberg presenterade sitt senaste projekt "Med vingar längs Vindelälven" - i bok- och filmform

Kvidinge 161014
När det dagligen dör barn av brist på rent dricksvatten är det en  nåd att stilla bedja om att kunna dricka vatten direkt från källan.
Ett foto av ett törstig liten flicka som drack vatten ur en samisk träskopa från älven klistrade sig fast i den dunkla minnesbanken som en klar och visuell påminnelse om vilket fantastiskt land vi ändå lever i. Åtminstone vad gäller naturresurser…

Det rena, kristallklara vattnet och flickan var de enda rörliga elementen i denna minnesvärda  filmsekvens i orörd skönhet, hämtat ur Bertil Hagbergs film om Vindelälven som visades på Kvidinge Hembygdshalls torsdagskväll.
Stillheten, det gnistrande ljuset, snön, ödsligheten…
Den brusande forsens dynamik, där flottare med färg kämpade för brödfödan med risk för livet…
Kampen för att rädda kulturarvet med Evert Taube som miljökämpe på sextiotalet för att rädda Vindelälven var andra historier som rullades upp i det svindlande, vindlande vackra landskapet, fotograferat inte bara från ovan utan även på marknivå.
Inte visste vi heller att Evert Taubes allra vackraste visa om Änglamark hade Vindelälven som förebild

– Låt sista älven som brusar i vår natur, brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur… Så blev det också.

Under den poetiska titeln ”Med vingar längs Vindelälven och renens flyttled” berättade och kåserade fotografen Bertil Hagberg om sitt senaste stora projekt i bok- och filmform med samma namn.

Det är den tionde boken från våra landskap eller andra delar av vårt avlånga land som Bertil Hagberg dokumenterat från ovan, buren av helikoptervingar.
Även denna gång delas ansvaret med hustrun, följeslagaren och kompanjonen Annika som vanligt står för layouten för boken som stod klar för ett år sedan.
Filmvisningen i hembygdshallen  förgylldes av musikern Bo-Göte Nygren som fanns på plats med sin fiol.
Bo-Götes och andras egenskrivna musik, bl.a. av Jonas Åströms gav vingarna ett extra lyft i skyn längs Vindelälven som blev Sveriges första nationalälv 1993.

Förstudier till biosfärområde påbörjades 2013
Boken och filmen var ett gigantiskt projekt på fem år och femtio flygtimmar som tog sig till sin ände, om än inte världens men väl till Jonstorp, där bjuvspågen Bertil Hagberg nu bor med sin familj.

– Det vackra, det vilda, det primitiva var i ibland så storslaget att det inte ville landa. Jag besökte sju av de trettiotalet byarna i området som var lika stort som Skåne och Blekinge tillsammans.

Renvandring upp mot fjällens kallare trakter. Foto: Bertil Hagberg

Jag fick uppleva samebröllop med etthundra nittio gäster, se anslagstavlor, där man bytte läsglasögon, blomsterängar, där det var en ynnest att bara vara.
Såg Rudolf med röda mulen, åt samisk mat, fiskade i vatten som nu återfått sin naturliga miljö med ett rikt fiskliv, sett renarnas E4.

Han hade mycket att berätta, Bertil Haglund som även kan konsten att berätta underhållande och lättsamt, skapa helhet i både föreläsningar och bilder.
Det är ett mytomspunnet kulturarv han har dokumenterat till eftervärlden som inte bara borde locka icke svenskar i all dess suveränitet.
Hur många har rest runt och upptäckt hur otroligt olika kulturyttringar, livsstilar och natur det ryms i vårt avlånga land? Upplevt samernas unika kultur?
Kan man inte uppleva på plats finns ju alltid Bertil Hagbergs vackra, natursköna och informativa böcker att tillgå.
En mycket uppskattad kväll, som alltid i eminente fotografen Bertil Hagbergs sällskap.

”Med vingar längs Vindelälven” har översatts till engelska och sprids nu ut i världen. En perfekt turistmagnet…

Kvidinge 160922
I en osäker, otrygg tid, sneglas det alltid bakåt för att se framåt. När minsta stöveltramp svagt anas kring våra rödvita stugknutar, söker svenska kreatörer inom film, musik och litteratur sig ofta tillbaka till beredskapstidens anda. Inträngande dokumentärer om Ingrid Bergman och Ulla Billqvist är bara två av många tydliga spår av de  tankebanorna.

På det första höstevenemanget för på Kvidinge Hembygdshalls traditionella torsdagskvällar stod Ulla Billqvist i fokus i ett program av och med sångerskan Ingela Wahlgren och pianisten Rune Lindqvist.
Den duon är vältajmad sedan över femton år. Båda har synts i både större och mindre sammanhang på teaterscener, i kyrkor och föreningar. En nära publikkontakt och mänsklig värme står överst med versaler bland noterna i deras brett omfattande repertoar.

Det lyste varmt inbjudande i rött tyg i fönstren vid f.d. Bioramas entré – Ett enkelt grepp som gav den gamla byggnaden tillbaka dess forna biokänsla. Bra fungerande ljus och ljud väntade artisterna i scenutrymmet där endast ett bord med Ulla Billqvists foto utgjorde scenografin.

Ulla Billqvist 1907 - 1946 var Sveriges mest berömda röst och den stora schlagerstjärnan under trettio- och fyrtiotal. Det var en tid då stenkakor försiktigt lades på grammofonen och örat lades till radion för att lyssna på nyheter och musik.

Ingela som kallas för den sjungande sjuksköterskan, varvade berättelser ur Ulla Billqvists liv med hennes mest kända sånger.
Säger man ”Min soldat” kan de flesta, även inte schlagerfrälsta, än i dag nynna låten.

– Ett gammal solur jag har, De små husen vid gränderna, En månskenspromenad, Räck mig din hand, När molnen skingras, Hur du det med kärleken idag?, är bara ett axplock av titlar på sånger, tolkade av Billqvist som lever kvar än idag.

Ulla Billqvist liv som rullades upp av Ingela Wahlgren, tycks i mångt och mycket vara präglat av hennes fattiga uppväxt.
Som yngst av fem syskon är var nog lätt att ha ett sviktande självförtroende, något som kvarstod trots alla framgångar.
Hennes tre äktenskap, varav två med den tidens kändisar, Fritiof Billqvist, skådespelare som hon fick dottern Åsa med och musikern Gunnar Hahn….

Umgänget med bl.a. Ernst Rolf och svågern Thor Modén…
Alla dessa starka personligheter bör ha satt stark prägel på hennes liv som människa och sångerska.
Scenskräck och längtan efter en mörkare tyngre repertoar tycktes hon bära med sig genom åren Vad som tydligt framgick i programmet var att det var grammofon och radioartist hon var, inte scenartist. Men det gällde inte arbetet som fältartist, där hon skördade lagrar och stortrivdes. Fältartisterna betydde mycket för soldaterna någonstans i Sverige.
Som en Florence Nightingale för själen – för att hålla modet och kämpaglöden uppe under beredskapstiden.

Mycket är dunkelt och dolt i Ulla Billqvists liv. Att hon levde dubbelliv som lesbisk eller bisexuell spelar stor roll i den mystik som alltid funnits kring hennes person, då sex med person av samma kön var kriminellt på fyrtiotalet. Även hennes självmord med gas är fortfarande ett mysterium för de som grävt djupt i hennes liv. Hon låg på golvet på en kudde med en kudde till bredvid.

Tänkte någon göra henne sällskap men ångrade sig? Det lär ingen få veta. Det behövs inte heller. Hennes sånger lever. Det visade kvällens publik med all önskvärd tydlighet.

Ingela Wahlgren och drivne pianisten Lindqvist gjorde full rättvisa åt Ulla Billqvists välkända låtar. Med välskolad röst, god diktion och ett brett register, framförde hon enkelt och chosefritt Ulla Billqvists sånger – lyhört kompad av Rune Lindqvist.

Det blev inget ältande i Billqvists mörka perioder. I stället betonades den glädje hon bidrog till. Extranumret blev ”Säg det med ett leende” och ingen sorgvals.

Kvidinge 160906
Inte sedan 1958 har anrika Kvidinge Hembygdshall haft biopublik som förväntansfullt och traditionsenligt bänkat sig i salongen. Om väggarna kunde tala kunde de vittna om gyllene tider som konsertsalong för musik, teater och sång ända sedan 1919. I slutet av tjugotalet gjorde så filmen sitt intåg i verksamheten och behöll sin ställning som biograf tills TV:n övertog rollen som bio i var mans hem.

F.d biografen Biorama, numera Kvidinge Hembygdshall, i regi av hembygdsföreningen sedan 1980, återuppstår nu sensationellt som biograf under några höstkvällar framöver.  Och det är inte gammal dammig skåpmat det bjuds på. Det är högaktuella filmer som visas på filmduken för cineastrar i alla åldrar.
Den omdebatterade dokumentären om Ingrid Bergman ”Jag är Ingrid” och ”The Danish girl” med Oscarsnominerade svenska Alicia Wikander samt matinén ”The angry birds” utlovas på föreningens populära, traditionella torsdagskvällar i oktober.

Även om evenemanget ligger i tiden, stannar biljettpriserna kvar i dåtiden.
60 kronor för de stora på kvällen och 20 riksdaler för de små på matinén är modesta priser. Säsongen kör igång med ett program om Ulla Billqvist den 22 september. Sedan följer gästspel av Quidinge Country Rockers, The Bertils, underhållning av Kvidinge Fritidsgård och som säsongavslutning Julmusik med kaffe och Quiz som tilltugg. Även resten av höstprogrammet bjuder på oväntad, inspirerande underhållning i höstmörkret.

Två spännande föredrag väntas av eminente naturfotografen Bertil Hagberg och den mästerliga konstnären André Prah. De lär få extra mycket ljus på sig denna höst, då nyköpta, välbehövliga strålkastare kommer att lysa upp det gamla scengolvet – till glädje för såväl kommande artister som publik.

För att stärka biokänslan planeras bl..a. att drapera röda sammetridåer i salongsöppningen. Det är fullt upp med planer för höstsäsongen.

Ljussättningen till scenen, nedsläckningen i salong skall finjusteras. Gräset därute klipps. Affischer skall sättas upp runtom i bygden.

Det är bråda tider för styrelsemedlemmarna i Kvidinge Hembygdsförening som ser bakåt för att blicka framåt.

Text: Ann Christine Montelius
Foto: Tomas Montelius

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Malin Svensson snyggar upp runt hembygdshallen inför höstens aktiviteter

Kvidinge 160814
Medan Klippan fortsätter att fira femtioårsjubileet av sitt arkitektoniska mästerverk – S:t Petrikyrkan, passar Kvidinge på att fira 130 år med sin kyrka. Där Klippan ståtar med en av världens främsta arkitekter – Lewerenz har Kvidinge kyrka ingen arkitekt alls.  Byggmästaren Nils Andersson byggde byggnaden med Caroli kyrka i Malmö som förlaga.  Det blev ett lyckat kast - en harmoniskt byggd korskyrka med nygotiska betagande vackra valv och med delar av det gamla tornet från slutet av sjuttonhundratalet bevarat.
Av de tre klocktornen härstammar ett från 1494.

Interiört dominerar fortfarande liksom vid invigningen 1886  Mårten Eskils Winges altartavla. Unika stora kristallkronor skapar stämning och förstärker känslan av frihet, ljus och rymd.
Tre renoveringar, den senaste 2014 har bidragit till den känsla av fräschör som andas i kyrkorummet som i samband med den senaste restaureringen bl.a. fått tillbaka originalfärgen på väggarna.  
Det finns gott om rariteter och klenoder bl.a. Gustav Kilmans altaruppsats från 1708 - 1709 som förstärker den rogivande skönheten interiört.
Bland de dolda, inlåsta kulturskyddade resurserna återfinns bl.a. kollekttavlor i trä från 1400- talet.

Varför den gamla kyrkan från 1100-talet revs, tvistar som vanligt de lärde om. Skrönor och höns av fjädrar förekommer även i heliga boningar.
Var det liklukt från de oäkta barn som begravdes under golvet och spred liklukt eller var det helt enkelt så att stugan blev för trång och påver?
Den lantliga, orörda och kulturellt intressanta geografiska läget kunde i alla fall inte vara bättre.

Med landets äldsta bevarade ålderdomshem, Gyllenbielkeska hospitalet intill, numera församlingshem och museum, bildar kyrkan och hemmet tillsammans en liten kulturell oas och publikmagnet. Den skapar en Kvidingeanda som kompletteras med Tomarps Kungsgård konst utställningar och begivenheter ett par kilometer därifrån.

Söndagen den 14 augusti smyckades bänkraderna som snabbt fylldes av jubilerande församlingsbor och av doftande rosor inför högmässan som byns nya kyrkoherde Karin Holmgren Nilsson höll. 

Högmässan förstärktes med processioner, recessioner, extra musikinslag och guidning. Därefter fortsatte festen med korvgrillning, kaffe och samvaro med nya eller nygamla bekanta.

På vägen hem slås man ofta av hur det utåt sett ser ut som om tiden stannat i idyllen och romantiska triangeln - Prästamarken, Gyllenbielkeska och kyrkan. Men med tanke på de tidigare kuvade och underdåniga fattighjonen i hospitalet under sjutton- och artonhundratalet tas det lilla förnuft som finns kvar tillfånga.

Vi vill inte ha tillbaka eller idyllisera den tiden då oskulden och friden rådde för vissa medan andra gick under och ojämlikheten och orättvisorna stod som spön i kyrkbacken.

Men våra kyrkor och andra historiska byggnader är ett kulturarv att ta vara på, vara varsam om och njuta av.

Det är lilla Kvidinge bra på... Kanske har vi lärt oss lite!

Underhöll gjorde Sara Ingelsson, sång (i mitten), ackompanjerav Erika Persson, piano och Ronja Persson,cello

Altarbilden i norra flygeln.

Text: Ann Christine Montelius
Foto: Tomas Montelius
© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Kvidinge 160730
För 47:e året öppnade Kvidinge IF sin gigantiska loppis. Många har varit med förr och traditionsenligt intagit och bevakat sina startplatser för att göra en "tjurrusning" när starskottet går. Andra tog det lite mer lugnt, kollade, prutade och handlade...

Det mesta går att sälja, till rätt pris vill säga...
– Vad ska du ha för tavlan där?
– 50 spänn!
– Men jag ska ju bara ha ramen.
– OK, en tjuga då, men du får bilden på köpet...
Så kunde det låta i tavelavdelningen där ett och annat fynd kunde göras. Som tjejen som hittade en fin gammal vävd bonad för 20 kronor.

Nytt för i år var den unga grabben med transportkärran som kunde hjälpa till att frakta tunga möbler. Tio kronor fram till grinden och 20 kronor till alldeles utanför...

Ullaredpåse till återanvändning för loppisprylar

Provrum? Vad är det? Här gäller det att inte vara buskablyg...

Famnen full av fynd för en tia eller två. Hemlandets toner för många nysvenskar när ackorderandet gick på högvarv.
Allt medan en del av de yngre medborgarna sov gott i sina fyndtyngda banrvagnar...

Som alla tidigare år – loppisgästerna sviker inte, det spelar ingen roll om solen skiner eller det regnar. Är det Kvidinge loppis så är det...

Text och foto: Tomas Montelius
© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Kvidinge/Maglaby 160628
Det var ett mycket efterlängtat initiativ som förverkligades i Kvidinge denna vecka – ett café mitt i byn. Det är fyra decennier sedan den sista av byns fem kaféer slog igen portarna så det är på tiden. Behovet av en mötesplats för en enkel fika är stort, likaså av en färsk fralla på morgonkulan.
Det finns gott om föräldralediga och äldre som känner sig ensamma och instängda i sina villor.

Mitt i centrum eller det som borde kallas byns centrum lyser nu en skylt med ”Annelis café”.
Den är belägen på den mest attraktiva och frekventa delen av V. Storgatan mellan Kvidinge Pizzeria och Löhrs damfrisering och med Matöppet på andra sidan stråket. Det är en del av den forna blomsterhandel som för en ca sju, åtta år sedan drevs mycket framgångsrikt som Carinas blomsterhandel. Då var lokalen träffpunkten i byn, alltid med kaffet på gång – i folkmun kallades den med ett leende för vår ”sambandscentral”.

Annat blomsterfolk har sedan försökt åstadkomma detsamma men inte lyckats. Men nu är det andra bullar som gäller…
Det är en driftig, handlingskraftig och serviceinriktad fyrabarnsmamma som alltid vägrat vara arbetslös som nu tagit saken i egna händer.

– Jag insåg direkt att detta var ett drömläge för att förverkliga min egen dröm om ett eget café. Det har gått över förväntan, berättar en glad och förhoppningsfull ägarinna vid namn Anneli Sandström.

Anneli är uppvuxen i Helsingborg men bodde i Åstorp och Kvidinge efter femtonårsåldern. För fem år sedan fick hon hemlängtan i Lilla Edet, där hon bodde med sin stora familj.
Det blev Åstorp med man och tre barn – en barnaskara som sedan utökats med en fjärde. Idag är den äldste sexton och den minsta tre och ett halvt år.

– Jag är utbildad barnskötare och kock – två yrken som jag under vissa perioder jobbat med parallellt. Jag har aldrig varit rädd för att jobba. Jag har alltid jobbat.

I Åstorp har jag jobbat på OJ, på Continental och Lidl.
Jag valde att skaffa barn tidigt och därmed satsa på en egen karriär lite senare. Det gäller att våga, säger Annelie och berättar att hon fått stort stöd av sin man och mamma.

Den ljusa, fräscha minimalistiskt inredda lokalen är mycket  inbjudande i all sin enkelhet. En doft av nybakat år oss från köket.
Plåtburkar i femtiotalsstuk och moderna shabby chictavlor med ordspråk, flankeras av två diskar  - den ena fylld med bakverk, gjorda av Annelie själv, den andra med bör och franskbrödbullar baked off.

– Mitt kafé skall alla ha råd att gå till så jag försöker hålla en vettig prissättning. Min stora förhoppning och dröm är att utveckla caféet till en naturlig mötesplats och träffpunkt.

Att få en gammal tradition att leva vidare…

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Kvidinge/Maglaby 160628
Tisdagen den 28 juni blev den nya vandringsleden Kvidingeprofilen, en fortsättning på Skåneleden officiellt invigd.

Två års förberedelser och arbete av Kvidinges Scoutkår, Kvidinge- Hembygds- och Skytteförening i samarbete med Åstorps kommun, har gett resultat. Den 7, 1 kvm natursköna, kulturladdade sträckan Maglaby – Tomarps Ene, är nu lika redo som scouterna i  Maglabys scoutstuga, att möta sommaren. Ett fyrtiotal nappade på erbjudandet om att ta en premiärspatsertur på Kvidingeprofilen från Maglaby till Tomarps Ene, där grillfest väntade, dagen till ära.

Det finns mycket nytt att upptäcka i våra närområden som vi alltför ofta felaktigt tror oss känna utan och innan.
För turister bör tillskottet Kvidingeprofilen i Skåneleden tillföra vidgade vyer, oanade kulturupplevelser och nyvunna upptäckter på vägen.
Monumentet, Gyllenbielkeska hospitalet, Prästamarken, Tomarps Kungsgård och Tomarps Ene…

Kvidinge är mer än en trist, sömnig byhåla i likhet med många andra underskattade byar i regionen.
Enkla byar med stor natur och oanade smultronställen…
Redan nu finns förslag från Jan Jansa Nilsson om att knyta samman vandringspaketet med ytterligare ett spännande tillägg till Kvidingeprofilen och Skåneleden.

 – Från Tomarps Ene vidare till Gråmanstorp, Herrevadskloster och till slutdestinationen Skäralid…

Det låter logiskt.

Det återstår att se vad Klippans kommun tycker om förslaget som skall dryftas inom kort.

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Kvidinge 160615
Ska Prästamarken i Kvidinge bli Åstorps kommuns första naturreservat? Läget mellan Gyllenbielkeska hospitalet och Tomarps kungsgård, byns stora turistmål, är perfekt i turisthänseende.
I likhet med naturens eget liv tycks även arbetet med Prästamarken ha en ständigt pågående process. Målbilder, detaljplaner och skötsel…
Närmast gäller det att formulera målbilden med en långsiktig planering och skapa en detaljplan för att skydda denna Kvidinges stolthet för kommande generationer.

Det framgick vid det möte om Prästamarken i Kvidinges framtid som allmänheten bjöds in till av Åstorps Samhällsbyggnadskontor.
Tre aktörer – miljö-, fritids- och parkförvaltning är involverade i arbetet med Prästamarken.

Syftet med naturreservat är att så långt det är görligt värna om den biologiska mångfalden och återskapa dess naturliga forna miljö och kultur.

Prästamarken på 7,5 ha och en 2,5 kilometer elslinga är en unik kulturskatt med flerhundraåriga ekar och ädellövskog på den tidigare gamla betesmarken. Dess placering i ett tättbebyggt område ökar attraktionskraften. Planerna på naturreservat stämmer perfekt in på Länstyrelsernas uppmaning att skapa fler naturskyddade områden i tättbebyggda områden.
Trycket från länstyrelserna att öka på allemansrätten i landet är stort.
Prästamarken är sedan många generationer en magisk, mycket uppskattad oas för alla kategorier – en rekreationstillflykt för motionärer, hundägare, skol- och förskolebarn.

I hällande regn och hungriga myggor klättrande på kroppen bar det av för en tapper skara in i Prästamarken för information, diskussion och guidning av samhällbyggnadskontorets Anders Aronsson och miljöinspektor Elin Persson.

– Utan ekar ingen Prästamark.

De var alla eniga om under vandringen, där mycket hade gallrats och öppnats upp. Bl.a. på området Sirtekrogen, som avverkats och nu efter dåtid som åker och äng, flankerats av alar i väntan på blommor och örter. Dammarna gästas som grodor och salamandrar och fler arter väntas.

Flera kommunpolitiker var närvarande, här Pontus Pålsson, själv kvidingebo

En av dammarna kommer även att krönas med en brygga.
Grillplatser finns och fler är på gång. Det rör på sig, sakta men säkert…

– Vi vill skapa bästa förutsättningar för varje litet område. Gallra lagom och ha respekt för systemet, deklarerade Anders Aronssson.

Då Prästamarken är klassad som nyckelbiotop måste man ta extra hänsyn om flora och fauna. En av metoderna för att bevara och utveckla den biologiska mångfalden förevisades av Elin Persson. Hopbuntade stockar och döda kvistar gav liv åt stora svampar som trängde fram mellan träklabbarna.
Som alltid i denna vackra skog var det en inspirerande vandring trots att det öste ned.
På hemvägen berättade en dam om alla de näktergalar som drillade och kattugglor som hoade för tre, fyra decennier sedan i Prästamarken.
Blir det som planerat kommer vi med säkerhet även fortsättningsvis att uppleva ett rikare djurliv.

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Kvidinge 160607
Av alla uppseendeväckande, spännande konstutställningar är det ändå barnens kreativa alster som får hjärtat att klappa hårdast, kicka igång slumrande livsandar och tänja på de stela smilbanden. Tisdagen den 7 juni bjöds det generöst på det livselixiret. Då var det Grand Opening på Kvidinge bibliotek på en utställning av elever i årskurs sex och förskoleklasser från Kvidinge skola.

Det var ett delprojekt i Kulturgarantiprojektet under rubriken ”Hembygd – plats, möte och identitet” som har skapat dynamik i tak, väggar och på räcken i det gamla f.d. stationshuset.
Här visar nu barnen sina egna högst personliga tolkningar av sin närmiljö. Alla kommunens sexor och förskoleplatser har haft olika arbetsmetoder men samma tema. De har jobbat under vårterminen med Jasmine Cederqvist som kreativ och pedagogisk projektledare. Jasmine är förutom flygaress, konstnär även utbildad utomhus- och upplevelsepedagog.

– Vi har utgått från det specifika i just deras närmiljö. I Kvidinge har sexorna haft fokus på kameran som främsta uttrycksmedel. Vi har jobbat med bl.a. bildkomposition och hur man kan förmedla tankar och uttryck. De har jobbat jättebra och engagerat, många med strålande resultat.

Intryck till uttryck, utryck till intryck…
De små i förskolan fick ge uttryck för springet i benen med en vandring i byn med monumentet som delmål. Försedda med Ipads och mobiltelefoner fotograferade de vad de ville under tiden.

Sedan fick de rita, något personligt, klippa och klistra in det med fästkuddar på en egen utvald bild vilket ger en nästan tredimensionell effekt. Sedan fick de berätta om sin egen bild, ett samtal som jag gjorde en ljudupptagning på. Det resulterade i en vandringsutställning, samma sträcka som barnen gick.

Alla kan ta del av barnens berättelser med hjälp av QR koder som kan läsas av och länkas till digitala berättelser, berättar Jasmin och visar en bild av monumentet, där en sned, glad ängel svävar intill statyn. Är det Karl August ande som syns? Eller ”KalGust, kung kronprinsen”som en vaken liten glytt kallade honom.

Jan ”Jansa” Nilsson berättade det historiska förloppet som hänt på platsen. Den spännande historien tycks ha gjort stort intryck på de små som även fick lite hembygdshistoria insupet på vägen.

De yngsta har även byggt monument av vinkartonger från Systembolaget som kan beskådas i all sin glans på andra våningen i biblioteket.

– De fick välja om de ville bygga eget eller monumentet. De ville skapa eget men det blev mycket likt det befintliga, ler Jasmin som förutom detta delprojekt även rekommenderar andra spännande verk inne i Åstorp bl.a. Tingdal Björnås förskoleklass alster i Makadammen och sexorna på Tingdals verk längs vandringsleden i Tingvalla.

Den som vill kolla utställningen på Kvidinge bibliotek, måste titta in på tisdagar, då det är enda öppetdagen i veckan sommartid.

Om man inte har kodbricka förstås…

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Överallt i Kvidinges lilla bibliotek hänger elevernas alster tillsammans Q-koder till barnens egna berättelser

De allra minsta barnen har byggt ett eget monument av vinkartonger. Förvillande likt Karl Augustmonumentet...

Kvidinge 160602
Plumps ned i bassängen! Eller i en Waterball den största lyckan av allt om man är elva år och full av bus och äventyr!
Det var fullt ös, lek och äkta hörbar glädje när Åstorps fritidsgårdar flyttade ut sin verksamhet till Kvidingebadet.
Då vi var där var det ortens fritidsbarn som firade sommarens intåg med en kick-off i plurret.

Varje dag under två veckor framöver är fritids förflyttad till badet i Kvidinge för klasserna 2 – 6.Efter 18 00 är det de äldre ungdomarnas tur att gör badet osäkert och njuta av Kvidingebadets mysiga miljö och faciliteter.

– Men alla kommunens fritidsgårdar är välkomna, försäkrade fritidsledare Helena Andreasson som njöt lika mycket som det femtiotal ungar, lika lyckliga som kalvar på grönbetet, tumlade runt och tjatade om att få prova någon av ”bumper- eller waterbollarna”. 

Den tuffaste var en liten tjej som gick på händerna i en ”bumperboll” med benen i luften.

– Det känns lyxigt för både oss och ungarna! I den här strålande solen, kan man ha det bättre på Rivieran?

Anläggningen är perfekt nu, fräsch och funktionell efter förra årets renovering och förbättringar. Här kan de prova på olika sporter och aktiviteter, berättade en nöjd Helle som ungarna kallar henne. Närmast på programmet står en fullbokad Sportcamp för årskullarna 3- 6.

– Fotta mig, sa den här tjejen. På frågan varför, svarade hon...
– För att jag är snyggast! Det argumentet kunde inte fotografen motstå!

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Aktivitetsdag på Kvidinge skola

Kvidinge 160520
Torsdagen den 12 maj hade Kvidinge skola en aktivitetsdag där all personal och barn deltog i åldersblandade grupper med lekar, plantering och cykeltävling. Även föreningar från närområdet så som Kvidinge skytteförening, Kvidinge IF, Å/K IBS, Kvidinge scouter var med och höll i aktiviteter. Syftet med detta är att barnen ska prova på olika fritidsaktiviteter som kan berika barnens fritid samt leda till gemenskap och ett hälsosammare liv. Skolan är mycket glada och tacksamma för föreningarnas engagemang.

På en station fick barnen tillsammans med Jasmin Cederqvist skapa ett konstverk med fina tavlor som ska smycka skolgården. Konstens budskap är ”hjärtan som klappar för byn” och hoppas utstråla en godhet till alla. Färgen skänktes av lokala företag.

Dagen genomfördes i strålande väder och även lunchen, som bestod av korv med bröd, intogs utomhus. Det är sådana här speciella dagar som ökar gemenskap och sammanhållning på skolan.

Så här blev resultatet

Kvidingeprofilen – Ny vandringsled mellan Söderåsen och Tomarp klar

Kvidinge 160511
Längtar du till skog och mark?
Nu öppnas nya vägar för alla vandrare på upptäcktsfärd – en anknytning till Skåneleden, kallad Kvidingeprofilen.
Initiativet till Kvidingeprofilen kom från Kvidinge familjecentral, där personal och besökare önskade sig nya promenadsträckor.
Behov är till för att fyllas. Sagt och gjort.
Tack vare tre aktiva föreningar – Kvidinge hembygdsförening, Kvidinge scout- och Kvidinge skytteförening är nu den nya leden färdigställd, även om den inte är officiellt invigd än.
Den handlingskraftiga trion åtar sig också jobbet med att hålla ordning i och på den femkilometer långa leden.
Anslutningen till Skåneleden börjar i Maglaby, vid infoskylten intill scoutstugan.
Det är en händelserik sträckning, såväl naturmässigt som historiskt – från Maglaby vidare till Monumentet, Gyllenbielkeska hospitalet och/eller Tomarps Kungsgård och Tomarps Ene.

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Maglabys traditionella Valborgsfirande 50-årsjubilerade

Maglaby/Kvidinge 160430
Si, detta var ett äkta, mysigt Valborgsmässofirande i Maglaby – en tradition som levt vidare på samma plats i generationer och nu firar halvsekelsjubileum!
Sedvanligt var det gott om folk i alla åldrar som slöt upp för att fira att våren var på gång.
Tuffa, regntåliga Kvidingebor med fräcka cowboyhattar kom cyklandes, trotsande regnet som hör till Valborgs traditionella rekvisita.
Andra kom gåendes med vackra schäfrar eller små tekoppshundar.

Bland de bilburna, vilka var de flesta, hade vissa förökat sig sedan förra Valborg och visade stolt upp sina senaste nytillskott, slumrande i selar på magen. De små tävlade med de fyrfota om gunsten i församlingen innan elden tändes av fyrmästaren Nils Ebbe och de traditionella festligheterna tog vid.

En blandad kör, ledd av körledaren Katrin Karlsson körde igång med de för alla välkända låtarna som hör Valborg till.
Sedan var det dags för årets talare musikern, gitarristen och musikläraren Bengt Wikström som vant högg tag i mikrofonen. Han höll ett roligt, frodigt och nostalgiskt tal om Majsjungning. För många var det säkert oväntat och överraskande grepp.

Knastertorra tal på Valborg brukar annars få den starkaste att sucka av tristess och gnälla av skoskav.
Majsjungning – en tradition som levde kvar ända in på nittonhundrafemtiotalet, då sjungande ungdomar gick från gård till gård med sin sång för att fira våren och få sig lite till livs.

Målet var naturligtvis att få lite grann för besväret – ägg, lite mat eller framför allt brännvin. Det är en tradition som påminner om dagens glada, tiggande påskkärringar och halloweenbesökare. Medan de nöjer sig med bus och godis, var det käk och starka drycker som gällde vid ”majsjungningarna” på gårdarna.
Bus, fylleri och slagsmål ingick ofta i ungdomslekarna.

Bengt Wikströms mysiga, säkra berättande, framfört i humoristisk berättaranda, varvades med kör- och nidsånger, hämtade ur majsjungningens repertoar.

Men alla de traditionella sångerna hanns naturligtvis med och avslutades sedvanligt med Nationalsången och skånskt trefaldigt leve.

Det är något alldeles speciellt med denna lilla, stora by – Maglaby, ”där alla tågen gått och alla klockor stannat” för mycket länge sedan. Den gamla tidsandan sitter benhårt kvar, likt rötterna på fälten.

Man brukar kalla dessa byar för något Gud glömde. I så fall gjorde Han det nog medvetet för att kommande generationer skall få en stressfri oas att hämta kraft ur.

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan

Grönt för grön flagg på Trollskogens förskola i Kvidinge

Kvidinge 160302
Nu grönskar det i Trollskogens förskola i Kvidinge.
Gröna, egenknåpade vimplar fladdrade i ystra, stolta barnanävar, när deras skola blev grön flaggcertifierad.

Det efterlängtade Grön Flaggcertifikatet firades i duggregn med  sång av elever på fyra, fem år, välstoppade som söta korvar i sina färgstarka overaller. Föräldrar och kommunfolk hejade på.

– Jag är sångledare och kan sjunga, förklarade en oförskräckt liten tuffing.

Inne i den f.d. scoutstugan, där Trollskogen varit inhyst i tio år, hänvisade sedan personal till lämplig litteratur i ämnet bl.a. Sinnenas skafferi och Måltidspedagogik. Spännande grönsaker och kryddor, som klädda i tygpåsar liknade pyttesmå gosedjur, låg till påseende för att undersökas.

– Det är viktigt att vår pedagogik fullföljs även därhemma så vi har hållit föräldrarna informerade om alla delar i vårt projekt. Kortfattat bygger den på att uppleva måltiden med alla sinnen - lukta, känna och gissa samt inte minst sätta ord på det de känner. Det är inte det enklaste alla gånger, säger Jeanette Premholt som lagar  maten till de tjugo barnen och de fem förskolelärarna i projektet.

– Det skall vara spännande och lustfyllt. Alla skall känna sig delaktiga i ett positivt förändringsarbete, varav måltidspedagogiken är en väsentlig del. Grön Flagg står för ett långsiktigt verktyg. Barnen inser tidigt genom det här konceptet att de själva kan påverka sin vardag och miljö.
De kan tidigt själva sätta frön och sortera sophantering, lära sig uppskatta djur och natur, säger Jeanette och erbjuder oss att klämma och lukta på de inlindade kryddorna och grönsakerna.

BMZ hade nog aldrig fått grön flagg, missade helt det momentet, trodde kokos var fänkål.

Men 2 600 skolor och förskolor har lyckats med Grön Flagg certifikatet i ”Håll Sverige rent”, nu senast trollen i Kvidinge, något som ger hopp om en grönskande, ren framtid där miljötänkandet blir en naturlig del av vardagen.

Tjugo skolor och förskolor i Åstorp har hissat den gröna flaggan i topp – ett mycket hedrande resultat i en så liten kommun.

© BMZ.se • Citera oss gärna men ange källan