Lumpbaronen (Dan Kandell) i mitten med dottern (Tuva Björgedotter-Larsen) förkunnar att han lämnar över Bruket till sin svärson (Andreas Eldéen) Lumpbaroner och knegande arbetare formade Klippan Livet vid bruket i mitten på artonhundratalet åskådliggörs och blir levande i den autentiska bruksmiljön med många spelplatser. Bl.a. blir den gamla lastbryggan en perfekt naturlig scenografi, med två parallella scener – en för brukspatron och en för folket. Alla spelplatser ligger så nära publiken som möjligt enligt scenografens Anna Qudings intentioner om en levande scenbild. Tygsjok och tvätt illustrerar den lump som användes för papperstillverkning innan träet blev det vanliga materialet. Människoöden, mäns och kvinnors kamp, gemenskap, visioner och tankar… Researcharbete, rotande i dokument och livsöden har upptagit en stor del av arbetet innan manusknåpande av förra årets manusförfattare Ewa Westin och P.O Nilsson. I år är det Annika Koefoed som bearbetat, tillfört och lyft vissa delar samt lagt till tre nya låtar av P.O Nilsson. Ramberättelsen är detsamma men mer musik, mer dans och ny scenografi utlovas. Det viskades även om ännu mer humoristiska inslag. – Det var en dröm som nu är uppfylld. Det är en magisk plats, sade Heléne med eftertryck och drog sedan storyn bakom de första stapplande stegen till det omfattande projektet. Det var nyfikenheten som drev mig, berättade Heléne för en samlad press i måndags. Heléne tog först kontakt med kommunens EU samordnare. Tillsammans styrde de stegen till ett Leaderprojekt, där initiativet uppföljde alla kriterier. En representant från dagens Bruket d.v.s Sv. Pappersbruket AB fanns på plats – Christer Jönsson. Premiär på Brukspelet den 3 juli. |
Lump, lump, lump var det här..., sjöng och skanderade lumpsamlarna och äntrade scenen med fullastade kärror – Det är en stor tillgång att få bruket levandegjort och få ta del av vårt kulturarv. Allt är fångat med spets – kvinnorna, familjerna, fäderna… En förhandsvisning hanns sedan med, ett smakprov av den femtionio aktörer starka ensemblen och dess mix av proffs och hängivna amatörer. Närhet och gemenskap, lust och glädje i en skön brokig blandning… Masscenerna var så genuina och livsbejakande i all Sara Svensson Ekmans enkla men förtrollande, funktionella koreografi, att det gav mer än mersmak. Många aktörer hängde med redan i förra årets succé, då med 3000 åskådare i publiken – en siffra man räknar med att slå i år. |